Den babyloniska skapelsemyten

Den babyloniska skapelsemyten, Enuma Elish, berättar om ett framgångsrikt uppror från de manliga gudarnas sida mot Tiamat, den stora modern, som härskar över universum. De allierar sig mot henne och väljer Marduk till sin ledare i denna strid. Efter ett förbittrat krig dödas Tiamat, himlen och jorden skapas av hennes kropp och Marduk härskar som den högste guden.

Innan Marduk utses till ledare, måste han emellertid bestå ett prov, som utgör nyckeln till förståendet av själva myten.
Så här beskrivs provet:
De placerade en klädnad mitt ibland sig;
Till Marduk, deras förstfödde, sade de:
”Sannerligen, o herre, ditt öde är störst bland gudars;
befall att förstöra och att skapa, så skall ske!
Med din muns ord låt klädnaden förstöras;
befall igen, och klädnaden helas!”
Han befallde med sin mun, och klädnaden förstördes.
Åter befallde han, och klädnaden helades.
När gudarna, hans fäder, såg hans ords verkan,
fröjdade de sig, hyllade honom och sade:
”Marduk är konung!”
Vad innebär detta prov?
Den babyloniska myten återger klart och tydligt konflikten mellan de patriarkaliska och de matriarkaliska principerna i fråga om samhällelig organisation och religiös orientering. Sönerna sätter sig upp mot den stora moderns regim. Men hur skall de kunna besegra henne, när de är underlägsna i fråga om en mycket väsentlig sak? Kvinnorna har förmåga till naturligt skapande, de kan föda barn. Männen är sterila i detta avseende.
Skall mannen kunna besegra modern, måste han bevisa, att han inte är henne underlägsen, att han har skapandets gåva. Eftersom han inte har ett sköte som kan skapa något, måste han skapa på ett annat sätt. Han skapar med sina läppar, med sitt ord, sin tanke. Detta är alltså provets innebörd. Marduk kan besegra Tiamat först om han kan visa, att han också kan skapa, även om det sker på ett annat sätt. Provet uppenbarar den djupa antagonism mellan manligt och kvinnligt, som utgör grundvalen för striden mellan Marduk och Tiamat, och som är den viktigaste tvistepunkten i striden mellan de två könen.
I och med Marduks seger är den manliga överhögheten etablerad, kvinnans naturliga produktivitet har reducerats i värde, och mannens välde tar sin början, grundat på hans förmåga att skapa med tankens skaft, den form av skapande som ligger bakom den mänskliga kulturens utveckling.
Den bibliska skapelsemyten börjar där den babyloniska slutar. En manlig guds överhöghet är etablerad, och det finns knappast några spår kvar av ett tidigare matriarkaliskt stadium. Marduks ”prov” har blivit huvudtemat i den bibliska skapelsehistorien. Gud skapar världen med sitt ord. Kvinnan och hennes skapande krafter är inte längre nödvändiga. Till och med det naturliga händelseförloppet, att kvinnorna föder männen, är omvänt. Eva skapas av Adams revben.
Skapelsemyten är ett utmärkt exempel på den förvrängningens och censurens mekanism som spelar en så framträdande roll i dröm- och myttolkning. Spår av äldre sociala och religiösa principer finns fortfarande i den bibliska myten. Men vid tiden för denna myts skapande sådan vi nu känner den, stod dessa äldre principer i sådan kontrast mot de härskande tankegångarna, att de inte öppet kunde uttals. Och nu spårar vi det tidigare systemet endast i små detaljer, i överdrivna reaktioner och motsägelser och i sambandet mellan den senare myten och äldre variationer på samma tema.