Jag läser en artikel i ORD&BILD 2002, av Berit Larsson, som jag citerar här, rakt av.
Det demokratiska samhället kräver att det förs publika demokratiska samtal. Berit Larsson granskar det publika samtalets förutsättningar. Med en självbildning och folkbildning som vilar på "erkännandets didaktik" kan man värna det publika samtalsrummet.
Betydelsen av att komma till tals
Föreställ er ett klassrum där den unga anarkafeministen sitter sida vid sida med den yrkeserfarna kvinnan i övre medelåldern som aldrig ägnat feminismen en tanke, där kvinnor med femårig skolgång grupparbetar med akademiker och där beslöjade muslimska kvinnor konfronteras med sekulariserade kvinnor som föredrar skallighet. Detta är en komprimerad beskrivning av en folkhögskolemiljö där kvinnor möts oberoende av ålder och tvärs över klassgränser, religioner, hudfärger, sexuella preferenser, etnicitet, handikapp, sexradikalism och könskonservatism (listan kan göras hur lång som helst). Naturligtvis är detta inte en fridens boning utan snarare en plats för ständig konfrontation mellan de mest skilda idéer om moral, religion och politik. Genom kursdeltagarnas olika perspektiv, genom olika sätt att identifiera sig, och genom hur de solidariserar sig med olika grupper, respektive håller fast i eller tar avstånd från sina grupptillhörigheter, är ett sådant klassrum redan "politiserat".
Förutsatt att den individuella skillnaden mellan människor uppmuntras, upprätthålls och respekteras, kan sådana klassrum bli forum för ett lyssnande som överskrider hemmets eller den lokala gruppens rum. Att inse varandras olikheter kan betyda att man måste ändra uppfattningar om hur man lär. Istället för att vara rädd för konflikter måste man hitta nya vägar där konflikter används som katalysatorer för nytt tänkande. Genom att samhandla med andra sätts nya oöverträffade processer igång, vars resultat förblir osäkra.
Jag vill hävda att det offentliga rummet är en förutsättning för bildning, att bildning har en politisk dimension, och att bildning är förbunden med medborgarskap och "världslighet". Bildning kan med andra ord inte reduceras till uppfostran och utbildning.
Utmaningar
Av olika skäl hindras eller utestängs idag många människor från att delta i samtal som skulle kunna skapa gemenskap och samhörighet. Icke-tillhörighet, utanförskap och marginalisering är sociala positioner och problem som delvis hänger samman med den samhällsutveckling som sker både i Sverige och i övriga världen.
Idag är också många överens om att ifall en teori om den demokratiska diskussionen ska vara användbar, så måste den kunna förklara hur man kommunicerar tvärs över stora kulturella och sociala gap.
Frågor vi måste ställa oss är:
- Hur skall vi kunna vidareutveckla en demokrati i ett heterogent samhälle, en demokrati som ger utrymme för människors olikhet och gruppers mångfald?
- Hur skall vi kunna utveckla en demokrati som tar hänsyn till en helt ny socialitet, som kännetecknas av större beroende mellan kontinenter och nationer och av ökad kommunikation och rörlighet mellan människor i världen?
Det publika samtalet har inte som mål att finna eller skapa gemensamma intressen som kan omfattas av alla. Snarare handlar det om att man breddar sin uppfattning om vilka uttryckformer och debattstilar som skallgöra sig gällande i det politiska samtalet.
I det klassrum som jag inledningsvis beskrev måste vi förhålla oss till kulturell, social och politisk mångfald, till utanförskap, stigmatisering och marginalisering på ett sätt som vi aldrig tidigare har behövt i svenska klassrum. Vi måste förhålla oss till ökad segregation och ökade klasskillnader, till människor i exil och i påtvingade migrationer. Men vi måste också räkna med att allt fler marginaliserade och stigmatiserade grupper själva kräver respekt och utrymme för sin "annanhet".
Samtidigt måste det finnas en vaksamhet på den kommersialisering av annanheten som blivit så framgångsrik, genom att etnicitet eller kulturella tabun rörande sexualitet och begär framställs som en ny form av njutning. Författaren och feministteoretikern bell hooks (Gloria Jean Watkins) varnar att marginaliserade grupper, betraktade som Andra, kan lockas av tonvikten på annanhet och av den exotisering och kommersialisering som sker av att vara annorlunda. Annanhet utlovar ibland både erkännande och försoning.
Utgångspunkten och grundförutsättningen för min uppfattning om folkbildning och demokrati är den individuella människan som tänkande och tyckande samhällsvarelse. Jag menar att det är samtalet och åsiktsutbytet mellan medborgarena som skall utgöra själva grunden för demokratin, inte ett röstningsförfarande eller formell beslutsstruktur.
För att sådana demokratiska samtal skall fungera krävs naturligtvis mer än att vi råkar leva i ett samhälle. Det krävs av oss att vi sluter upp bakom principen om ömsesidig respekt för varandra, att vi är beredda att acceptera allas rätt att uttrycka sina åsikter och att alla bör lyssna. Men vi måste också enas kring gemensamma regler för hur man skall föra rättvisa diskussioner och fatta beslut.
Med min text vill jag säga något om de krav som ett heterogent samhälle ställer på demokratin och de utmaningar som detta kan utgöra för svensk folkbildning.
Att komma till tals
När människor i ett samhälle kommer till tals i något som jag vill kalla en "dialogisk" gemenskap upprättar de sig som handlande människor, politiska subjekt och som medborgare. De deltar i ett tankeutbyte med andra människor och lär sig att delta just genom att delta.
Men hur kan vi idag befrämja framväxten av en sådan dialogisk gemenskap vars grundförutsättning är icke-dominans? Dessa samtal vill jag med filosofen Hanna Arendts terminologi kalla publika samtal. De kunde lika gärna kallas offentliga samtal eller politisk dialog. Kännetecknande för dem är att deltagarna i samtalet genom åsiktsbrytningar talar och lyssnar till varandra som jämlikar. De publika samtalen gör också rättvisa åt både det människor har gemensamt och det som är personligt. Det är bland de många olika rösterna och åsikterna som människan kan bilda sig en egen åsikt, genom att lära sig lyssna till en mångfald olikheter, som är större än de som ryms i hemmets olika rum.
Att jag på detta sätt framhåller det publika samtalet betyder inte att jag undervärderar det intima och privata samtalet, utan jag räknar det till en annan kategori som har funktioner i helt andra sammanhang. Om det publika samtalet tenderar att omformas till ett intimt och privat samtal så menar jag att det finns stor risk för att vi blandar ihop den politiska jämlikheten, som är förutsättningen för ett publikt samtal, med kulturell och social olikhet. Konsekvensen av en sådan sammanblandning kan bli att det sociala intar det politiskas plats, och att social och kulturell olikhet och ojämlikhet hindrar och diskvalificerar människor från att komma till tals på egna och jämlika villkor.
Jag är väl medveten om att sociala orättvisor påverkar vilka röster som ges tillträde till och vilka röster som exkluderas från det offentliga samtalet. Därför måste självklart sociala kulturella sorteringsmekanismer diskuteras i ett publikt samtal. Men om den underordnade inte finns med som jämlik i dessa samtal, om hon inte ges möjlighet att tala och bli lyssnad till, så är detta i sig ett hot mot det publika samtalet. Om individer och grupper inte kan komma till tals på egna villkor och som jämlikar, är det en risk att man hindrar både att de gemensamma uppfattningarna uttrycks och sprids och att de ståndpunkter som inte kan delas av alla uttrycks och erkänns.
Folkbildning i att samtala demokratiskt
Folkbildning kan här spela en roll som en befrämjare av demokratin genom att göra det möjligt för individer och grupper att på olika sätt uttrycka sociala situationers särskildhet och genom att framhålla betydelsen av att ge plats åt många röster och perspektiv. En sådan folkbildning kan hämta inspiration och vitaliseras genom att ge sig in i dialog med tänkare som Hannah Arendt och Iris Marion Young. Arendts argumentation för människans "världslighet" och "kärleken till världen", och Youngs "kommunikativa demokrati" kan, som jag ser det, ligga väl i linje med en förnyelse av den svenska folkbildningstraditionen.
Jag vill förstås understryka att huvudsyftet med en folkbildning inte får vara social assimilering, anpassning eller ens integration. Och det är inte en särskild grupp eller en utvald elit som skall garantera att det ges utrymme för individers och gruppers olikheter, utan ansvaret vilar också på dem som tidigare hindrats tillträde eller av andra skäl stått helt utanför.
För att kunna föra dessa demokratiska samtal krävs att vi som individer vidareutvecklar vissa förmågor som gör att vi kan komma till tals och upprätta samtal med andra, även om de tolkar omvärlden helt annorlunda och talar utifrån helt olika perspektiv. Filosofen Martha Nussbaum som engagerat sig i bildningsdebatten argumenterar för att det framför allt krävs att vi utvecklar förmågorna:
(1) att kritiskt kunna granska sig själv och sin egen tradition och kultur. Detta krävs för att en medborgare skall kunna argumentera för sina egna ställningstaganden, tänka självständigt och inte hänvisa till auktoriteter.
(2) Att kunna se sig själv inte endast som medborgare i en lokal region eller grupp, utan framför allt som människa bunden till alla andra människor genom igenkännande och delaktighet.
Nussbaum poängterar att denna förmåga kräver en hel del kunskaper om icke-västerländska kulturer, om minoriteter inom den egna kulturen och om allehanda skillnader mellan kön och sexualitet.
(3) Att som medborgare förmå tänka sig in i en annan människas konkreta position, samt att förstå de känslor, önskningar och behov som denna människa kan tänkas ha. De sätt som världen ter sig ur den andras perspektiv är avgörande för vårt egna omdöme i det "offentliga samtalet". Därför måste vi utveckla förmågan att förstå hur mening är knuten till den andras historia och sociala värld. Förmågan att "avläsa" en annan människas berättelse kallar Nussbaum för "narrative imagination"
Det publika samtalet har inte som mål att finna eller skapa gemensamma intressen som kan omfattas av alla. Snarare handlar det om att man breddar sin uppfattning om vilka uttrycksformer och debattstilar som skall göra sig gällande i det politiska samtalet. Det som behövs för detta är en vidgad förståelse av vad demokratisk kommunikation är.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Skillnaden gör att vi samtalar
Om skillnaden mellan människor inte fanns skulle vi inte tala och definitivt inte samtala. Enhetlighet skulle omöjliggöra den andras unicitet, men också klyvningen mellan jag och mig själv. Utan skillnad skulle jag sakna drivkraft att försöka förstå mig själv och jag skulle förmodligen i enfald upprepa mig själv som en papegoja. Helt utan förundran skulle jag leva i en tillvaro om vars eventuella mening jag ingenting skulle förstå. Jag skulle sakna medvetande om mig själv, men medveten om mig själv verkar jag vara två-i-en.
Detta läser jag en artikel i ORD&BILD 2002, av Berit Larsson, som jag citerar här, rakt av.
Samtidigt måste det finnas en vaksamhet på den kommersialisering av annanheten som blivit så framgångsrik, genom att etnicitet eller kulturella tabun rörande sexualitet och begär framställs som en ny form av njutning. Författaren och feministteoretikern bell hooks (Gloria Jean Watkins) varnar att marginaliserade grupper, betraktade som Andra, kan lockas av tonvikten på annanhet och av den exotisering och kommersialisering som sker av att vara annorlunda. Annanhet utlovar ibland både erkännande och försoning.
Utgångspunkten och grundförutsättningen för min uppfattning om folkbildning och demokrati är den individuella människan som tänkande och tyckande samhällsvarelse. Jag menar att det är samtalet och åsiktsutbytet mellan medborgarena som skall utgöra själva grunden för demokratin, inte ett röstningsförfarande eller formell beslutsstruktur.
För att sådana demokratiska samtal skall fungera krävs naturligtvis mer än att vi råkar leva i ett samhälle. Det krävs av oss att vi sluter upp bakom principen om ömsesidig respekt för varandra, att vi är beredda att acceptera allas rätt att uttrycka sina åsikter och att alla bör lyssna. Men vi måste också enas kring gemensamma regler för hur man skall föra rättvisa diskussioner och fatta beslut.
Med min text vill jag säga något om de krav som ett heterogent samhälle ställer på demokratin och de utmaningar som detta kan utgöra för svensk folkbildning.
Att komma till tals
När människor i ett samhälle kommer till tals i något som jag vill kalla en "dialogisk" gemenskap upprättar de sig som handlande människor, politiska subjekt och som medborgare. De deltar i ett tankeutbyte med andra människor och lär sig att delta just genom att delta.
Men hur kan vi idag befrämja framväxten av en sådan dialogisk gemenskap vars grundförutsättning är icke-dominans? Dessa samtal vill jag med filosofen Hanna Arendts terminologi kalla publika samtal. De kunde lika gärna kallas offentliga samtal eller politisk dialog. Kännetecknande för dem är att deltagarna i samtalet genom åsiktsbrytningar talar och lyssnar till varandra som jämlikar. De publika samtalen gör också rättvisa åt både det människor har gemensamt och det som är personligt. Det är bland de många olika rösterna och åsikterna som människan kan bilda sig en egen åsikt, genom att lära sig lyssna till en mångfald olikheter, som är större än de som ryms i hemmets olika rum.
Att jag på detta sätt framhåller det publika samtalet betyder inte att jag undervärderar det intima och privata samtalet, utan jag räknar det till en annan kategori som har funktioner i helt andra sammanhang. Om det publika samtalet tenderar att omformas till ett intimt och privat samtal så menar jag att det finns stor risk för att vi blandar ihop den politiska jämlikheten, som är förutsättningen för ett publikt samtal, med kulturell och social olikhet. Konsekvensen av en sådan sammanblandning kan bli att det sociala intar det politiskas plats, och att social och kulturell olikhet och ojämlikhet hindrar och diskvalificerar människor från att komma till tals på egna och jämlika villkor.
Jag är väl medveten om att sociala orättvisor påverkar vilka röster som ges tillträde till och vilka röster som exkluderas från det offentliga samtalet. Därför måste självklart sociala kulturella sorteringsmekanismer diskuteras i ett publikt samtal. Men om den underordnade inte finns med som jämlik i dessa samtal, om hon inte ges möjlighet att tala och bli lyssnad till, så är detta i sig ett hot mot det publika samtalet. Om individer och grupper inte kan komma till tals på egna villkor och som jämlikar, är det en risk att man hindrar både att de gemensamma uppfattningarna uttrycks och sprids och att de ståndpunkter som inte kan delas av alla uttrycks och erkänns.
Folkbildning i att samtala demokratiskt
Folkbildning kan här spela en roll som en befrämjare av demokratin genom att göra det möjligt för individer och grupper att på olika sätt uttrycka sociala situationers särskildhet och genom att framhålla betydelsen av att ge plats åt många röster och perspektiv. En sådan folkbildning kan hämta inspiration och vitaliseras genom att ge sig in i dialog med tänkare som Hannah Arendt och Iris Marion Young. Arendts argumentation för människans "världslighet" och "kärleken till världen", och Youngs "kommunikativa demokrati" kan, som jag ser det, ligga väl i linje med en förnyelse av den svenska folkbildningstraditionen.
Jag vill förstås understryka att huvudsyftet med en folkbildning inte får vara social assimilering, anpassning eller ens integration. Och det är inte en särskild grupp eller en utvald elit som skall garantera att det ges utrymme för individers och gruppers olikheter, utan ansvaret vilar också på dem som tidigare hindrats tillträde eller av andra skäl stått helt utanför.
För att kunna föra dessa demokratiska samtal krävs att vi som individer vidareutvecklar vissa förmågor som gör att vi kan komma till tals och upprätta samtal med andra, även om de tolkar omvärlden helt annorlunda och talar utifrån helt olika perspektiv. Filosofen Martha Nussbaum som engagerat sig i bildningsdebatten argumenterar för att det framför allt krävs att vi utvecklar förmågorna:
(1) att kritiskt kunna granska sig själv och sin egen tradition och kultur. Detta krävs för att en medborgare skall kunna argumentera för sina egna ställningstaganden, tänka självständigt och inte hänvisa till auktoriteter.
(2) Att kunna se sig själv inte endast som medborgare i en lokal region eller grupp, utan framför allt som människa bunden till alla andra människor genom igenkännande och delaktighet.
Nussbaum poängterar att denna förmåga kräver en hel del kunskaper om icke-västerländska kulturer, om minoriteter inom den egna kulturen och om allehanda skillnader mellan kön och sexualitet.
(3) Att som medborgare förmå tänka sig in i en annan människas konkreta position, samt att förstå de känslor, önskningar och behov som denna människa kan tänkas ha. De sätt som världen ter sig ur den andras perspektiv är avgörande för vårt egna omdöme i det "offentliga samtalet". Därför måste vi utveckla förmågan att förstå hur mening är knuten till den andras historia och sociala värld. Förmågan att "avläsa" en annan människas berättelse kallar Nussbaum för "narrative imagination"
Det publika samtalet har inte som mål att finna eller skapa gemensamma intressen som kan omfattas av alla. Snarare handlar det om att man breddar sin uppfattning om vilka uttrycksformer och debattstilar som skall göra sig gällande i det politiska samtalet. Det som behövs för detta är en vidgad förståelse av vad demokratisk kommunikation är.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Skillnaden gör att vi samtalar
Om skillnaden mellan människor inte fanns skulle vi inte tala och definitivt inte samtala. Enhetlighet skulle omöjliggöra den andras unicitet, men också klyvningen mellan jag och mig själv. Utan skillnad skulle jag sakna drivkraft att försöka förstå mig själv och jag skulle förmodligen i enfald upprepa mig själv som en papegoja. Helt utan förundran skulle jag leva i en tillvaro om vars eventuella mening jag ingenting skulle förstå. Jag skulle sakna medvetande om mig själv, men medveten om mig själv verkar jag vara två-i-en.
Detta läser jag en artikel i ORD&BILD 2002, av Berit Larsson, som jag citerar här, rakt av.
