Den babyloniska skapelsemyten

Den babyloniska skapelsemyten, Enuma Elish, berättar om ett framgångsrikt uppror från de manliga gudarnas sida mot Tiamat, den stora modern, som härskar över universum. De allierar sig mot henne och väljer Marduk till sin ledare i denna strid. Efter ett förbittrat krig dödas Tiamat, himlen och jorden skapas av hennes kropp och Marduk härskar som den högste guden.

Innan Marduk utses till ledare, måste han emellertid bestå ett prov, som utgör nyckeln till förståendet av själva myten.
Så här beskrivs provet:
De placerade en klädnad mitt ibland sig;
Till Marduk, deras förstfödde, sade de:
”Sannerligen, o herre, ditt öde är störst bland gudars;
befall att förstöra och att skapa, så skall ske!
Med din muns ord låt klädnaden förstöras;
befall igen, och klädnaden helas!”
Han befallde med sin mun, och klädnaden förstördes.
Åter befallde han, och klädnaden helades.
När gudarna, hans fäder, såg hans ords verkan,
fröjdade de sig, hyllade honom och sade:
”Marduk är konung!”
Vad innebär detta prov?
Den babyloniska myten återger klart och tydligt konflikten mellan de patriarkaliska och de matriarkaliska principerna i fråga om samhällelig organisation och religiös orientering. Sönerna sätter sig upp mot den stora moderns regim. Men hur skall de kunna besegra henne, när de är underlägsna i fråga om en mycket väsentlig sak? Kvinnorna har förmåga till naturligt skapande, de kan föda barn. Männen är sterila i detta avseende.
Skall mannen kunna besegra modern, måste han bevisa, att han inte är henne underlägsen, att han har skapandets gåva. Eftersom han inte har ett sköte som kan skapa något, måste han skapa på ett annat sätt. Han skapar med sina läppar, med sitt ord, sin tanke. Detta är alltså provets innebörd. Marduk kan besegra Tiamat först om han kan visa, att han också kan skapa, även om det sker på ett annat sätt. Provet uppenbarar den djupa antagonism mellan manligt och kvinnligt, som utgör grundvalen för striden mellan Marduk och Tiamat, och som är den viktigaste tvistepunkten i striden mellan de två könen.
I och med Marduks seger är den manliga överhögheten etablerad, kvinnans naturliga produktivitet har reducerats i värde, och mannens välde tar sin början, grundat på hans förmåga att skapa med tankens skaft, den form av skapande som ligger bakom den mänskliga kulturens utveckling.
Den bibliska skapelsemyten börjar där den babyloniska slutar. En manlig guds överhöghet är etablerad, och det finns knappast några spår kvar av ett tidigare matriarkaliskt stadium. Marduks ”prov” har blivit huvudtemat i den bibliska skapelsehistorien. Gud skapar världen med sitt ord. Kvinnan och hennes skapande krafter är inte längre nödvändiga. Till och med det naturliga händelseförloppet, att kvinnorna föder männen, är omvänt. Eva skapas av Adams revben.
Skapelsemyten är ett utmärkt exempel på den förvrängningens och censurens mekanism som spelar en så framträdande roll i dröm- och myttolkning. Spår av äldre sociala och religiösa principer finns fortfarande i den bibliska myten. Men vid tiden för denna myts skapande sådan vi nu känner den, stod dessa äldre principer i sådan kontrast mot de härskande tankegångarna, att de inte öppet kunde uttals. Och nu spårar vi det tidigare systemet endast i små detaljer, i överdrivna reaktioner och motsägelser och i sambandet mellan den senare myten och äldre variationer på samma tema.

Det patriarkaliska och det matriarkaliska samhället

 

 

 

 

I sin bok Mutterrecht, som publicerades 1861, framkastade Bachofen, att när mänsklighetens historia tog sin början hade de sexuella relationerna karaktär av promiskuitet och modern i egenskap av förälder blev därför oomtvistlig, då blodsband endast kunde spåras till henne. Hon var den som skrev lagarna och styrde såväl familjegruppen som samhället. På grundval av sin analys av den grekiska och romerska antikens religiösa dokument kom Bachofen fram till slutsatsen, att kvinnans överhöghet inte bara kom till uttryck på det sociala området och inom familjeorganisationen utan också i religionen. Han fann bevis för att den religion enligt vilken man dyrkade de olympiska gudarna hade förgåtts av en religion, där gudinnor, moderliga gestalter, var de högsta gudomligheterna.

Bachofen antog att männen under en långvarig historisk process besegrat kvinnorna, underkuvat dem och lyckats göra sig själva till härskare i en social hierarki. Det patriarkaliska system som på det viset upprättades karakteriseras av monogami, för kvinnornas del åtminstone, av fadersauktoritet inom familjen och av männens dominerande roll i ett hierarkiskt organiserat samhälle. Denna patriarkaliska kulturs religion motsvarade dess sociala organisation. I stället för modergudinnor blev manliga gudar de suveräna härskarna över människorna, precis som fadern var den suveräne härskaren inom familjen.

Bachofen visade att skillnaden mellan det patriarkaliska och det matriarkaliska systemet gällde något vida mer än männens respektive kvinnornas sociala överhöghet, att de båda systemen vilade på helt olika sociala och moraliska principer. Den matriarkaliska kulturen kännetecknas av att tyngpunkten vilar på blodsbanden, på själva jordens band och på ett passivt accepterande av alla naturliga fenomen. Det patriarkaliska samhället däremot kännetecknas av respekten för de lagar människan stiftat, vidare av den förnuftiga tankens övermakt och människans strävan att förändra de naturliga fenomenen.

I den mån det gäller dessa principer utgör den patriarkaliska kulturen ett avgjort framsteg i förhållande till den matriarkaliska världen. Men i andra avseenden var de matriarkaliska principerna överlägsna de segrande patriarkaliska. Enligt den matriarkaliska uppfattningen är alla människor lika, eftersom de alla är sin mors barn och alla ett av moder Jords barn. En mor älskar alla sina barn lika mycket och utan villkor, eftersom hennes kärlek grundar sig på att de alla är hennes barn och inte på förtjänster eller meriter av ena eller andra slaget. Meningen med livet är människornas lycka och det finns ingenting viktigare och mer värdigt än den mänskliga existensen och livet. Det patriarkaliska systemet å andra sidan betraktar lydnaden mot auktoriteten som huvuddygden. Istället för jämlikhetens princip möter vi begreppet favoritson och en hierarkisk samhällsordning.