Alienation

Marx talar om en form av psykisk vanförhet som för honom utgör det grundläggande psykopatiska tillståndet och som det är socialismens mål att besegra: alienationen.

Vad menar så Marx med alienation (främlingskap, fjärmande)? Kärnan i begreppet, som först utvecklades av Hegel, är att världen (naturen, tingen, andra varelser, hon själv) blivit människan främmande. Hon upplever inte sig själv som sina egna handlingars subjekt, som en tänkande, kännande, älskande varelse, utan endast i de ting hon skapat, endast som ett objekt för de yttre tecknen på sin förmåga. Blott då hon utlämnat sig åt det hon skapat är hon samstämd med sig själv.

Arbetaren blir allt fattigare ju mer rikedom han producerar, ju mer hans produktion tilltar i betydelse och omfång. Ur det faktum, att arbetaren förhåller sig till sin arbetsprodukt som till ett främmande objekt kan man dra dessa slutsatser. Med en sådan förutsättning står det nämligen klart, att ju mer arbetaren sliter ut sig, desto mäktigare blir den främmande objektvärld som han själv skapar, och desto mindre blir hans eget. Det är på samma sätt i religionen. Ju mer människan förlitar sig på Gud, desto mindre behåller hon för sin egen räkning. Arbetaren viger sitt liv åt objektet; men därmed tillhör inte livet längre honom, utan objektet. Ju större denna verksamhet är, desto färre föremål kommer alltså att tillhöra arbetaren.

Att arbetaren avyttras åt produkten innebär inte bara att hans arbete blir till ett objekt, en yttre existens, utan också att den existerar utanför honom, oberoende av honom och främmande för honom som en makt som står hindrande i hans väg, att det liv som han vigt åt objektet blir honom fientligt och främmande.

Men arbetaren är inte enbart alienerad från resultatet av sitt arbete; alienationen visar sig inte bara i resultatet, utan redan i produktionsakten, inom själva den producerande verksamheten.  För liksom den mänskliga fantasins, den mänskliga hjärnans och det mänskliga hjärtats självverksamhet i religionen påverkar individen oavhängigt av individen, det vill säga, som en främmande, gudomlig eller djävulsk verksamhet, så är arbetarens verksamhet inte hans självverksamhet.

Marx går längre och tar steget fullt ut, från arbetsalienationen till människans alienation från sig själv, sina medmänniskor, och naturen. Och definierar arbetet i dess ursprungliga, icke-alienerade form som livsaktivitet, det produktiva livet och definierar sedan människosläktets utmärkande drag som fri, medveten verksamhet. Genom arbetsalienation förvrängs människans fria medvetna verksamhet till alienerat arbete med resultatet att livet självt framstår bara som livsmedel.

Så det är inte bara människans alienation från sin arbetsprodukt eller från arbetet själv som intresserar Marx utan också människans alienation från livet, från sig själv, och från sin medmänniska. Han menar, att det alienerade arbetet åstadkommer att människans artväsen – såväl naturen som den andliga förmåga som tillkommer hennes art – blir ett främmande väsen och ett medel för hennes individuella existens. Det alienerar människan från såväl hennes egen kropp som naturen omkring henne och hennes andliga väsen, från hennes mänskliga väsen. En omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan.

När människan står främmande för sig själv, så står henne medmänniskan också främmande för henne. Det som gäller för människans förhållande till sitt arbete, till sin arbetsprodukt och till sig själv, gäller för människans förhållande till andra människor, liksom till deras arbete och objekt för deras arbete. Över huvud innebär satsen, att människan alienerats från sitt artväsen att en människa alienerats från varje annan människa liksom varje annan från henne.

 

Utläst av Eric Fromms ”Bortom illusionens bojor”

Striden om artens etiska självförståelse.

På väg mot en liberal eugenik?

1973 lyckades man att åtskilja och på nytt sätta ihop ett genoms elementära beståndsdelar. Alltsedan denna konstgjorda rekombinering av gener har gentekniken påskyndat den utveckling  inom reproduktionsmedicinen som inleddes med metoderna för prenatal diagnostik och, sedan 1978, med den konstgjorda befruktningen.

Redan den "medicinskt assisterade fortplantningen" gav upphov till metoder som på ett spektakulärt sätt griper in i förhållandet mellan generationerna och i det tradtionella förhållandet mellan socialt föräldraskap och biologisk härstamning. Jag tänker på surrogatmödrar och anonym säddonation, på äggdonation som möjliggör havandeskap efter menopausen eller på den tidsförskjutna användningen av frusna äggceller. Men först mötet mellan reproduktionsmedicin och genteknik har lett till metoderna för preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) och även möjliggjort organodling och genförändrande ingrepp i terapeutiskt syfte.

Idag ställs medborgarna i gemen inför frågor som har en mycket större moralisk tyngd än de vanliga politiska stridsfrågorna.

Vad är det som står på spel?

Preimplantatorisk diagnostik gör det möjligt att företa en genetisk undersökning av embryon i åttondecellstadiet. Metoden erbjuds i första hand föräldrar som önskar undgå risken att överföra ärftliga sjukdomar. Det i provröret undersökta embryot implanteras inte i modern och hon besparas en senare abort som resultat av en prenatal diagnos.

Även forskningen på totipotenta stamceller ses i ett medicinskt hälsovårdande perspektiv. Forskning, läkemedelsindustri och industripolitik frammanar att snart kunna övervinna transplantationskirurgins flaskhalsar genom odling av organ och specifika vävnader från embryonala stamceller och att, på längre sikt, kunna bota allvarliga monogena sjukdomar genom korrigerande ingrepp i genomet. I Tyskland ökar idag trycket för att få till stånd en revidering av den gällande lagen om  embryoskydd. När det tyska forskningsrådet går in för att forskningfriheten ska ges företräde framför skyddet av embryots liv och "att tidigt mänskligt liv inte direkt ska skapas, men dock kunna användas för forskningsändmål", åberopas det högt värderade målet och den "realistiska möjligheten" att utveckla nya behandlingsmetoder.

Användningen av preimplantationstekniken reser den normativa frågan om det är förenligt med det mänskliga livets värdighet att skapas med förbehåll och först efter en genetisk undersökning befinnas vara värdig att existera och utvecklas. Får vi fritt förfoga över mänskligt liv i selektionssyfte. En liknande fråga uppträder med avseende på förbrukningen av embryon med den vaga utsikten om att en dag kunna odla (också från egna kroppsceller) och implantera transplanterbar vävnad (utan problemet att övervinna immunsystemets skydd mot främmande celler).
I den grad som skapandet och medicinska forskningssyften sprids och normaliseras, förändras den kulturella varseblivningen av det mänskliga livet före födseln med följden att den moraliska känsligheten för konstnad-nytta-kalkylens gränser avtrubbas. Idag förnimmer vi fortfarande det obscena i en sådan förtingligande praxis och frågar oss om vi önskar leva i ett samhälle som betalar det narcissistiska hänsynstagandet till egna preferenser med en okänslighet för livets normativa och naturliga grundvalar.
Om de två frågorna, PGD och stamcellsforskning, ses i perspektivet av den självinstrumentering och självoptimering som människan är i färd med att underkasta de biologiska grundvalarna för sin existens, visar de sig ingå i samma sammanhang. Därmed riktas uppmärksamheten mot det obemärkta normativa samspelet mellan å ena sidan personens moraliskt och rättsligt garanterade okränkbarhet å den andra den naturliga formen för personens fysiska förkroppsligande som inte står till förfogande.
I fråga om preimplantatorisk diagnostik är det redan idag svårt att upprätthålla gränsen mellan selektionen av oönskade och optimeringen av önskade arvsanlag. Om valet inte bara gäller potentiell "övertalig flercellsorganism" utan det fanns flera att välja mellan, ställer metoden oss inte längre inför ett  binärt ja-/eller nej-avgörande. Det finns inte längre någon skarp begreppsmässig gräns mellan att hindra ett svårt sjukt barn att födas och att förbättra arvsmassan, alltså ett eugeniskt beslut. Detta kommer att få praktisk betydelse så snart de mer långtgående förväntningarna om korrigerande ingrepp i det mänskliga genomet kan infrias och monogena sjukdomar förhindras.
Det begreppsmässiga problemet att skilja prevention från eugenik blir då en fråga för den politiska lagstiftaren.
Om man lägger till att medicinska outsiders redan idag arbetar med reproduktiv kloning av mänskliga organismer, blir det svårt att undgå tanken att människosläktet snart skulle kunna ta sin biologiska evolution i egna händer. 

Det oroande fenomenet är att gränsen mellan den natur som vi är och den organiska utrustning som vi ger oss håller på att suddas ut. Det perspektiv ur vilket jag betraktar den samtida diskussionen om  behovet av en reglering av gentekniken utgörs av följande fråga: vilken betydelse har det för den egna livsföringen och vår självförståelse som moraliska varelser att de genetiska grundvalarna för vår kroppsliga existens inte står till vårt förfogande?

• De argument som vi känner från abortdebatten leder enligt min mening i fel riktning. Rätten till ett icke-manipulerat genetiskt arv är en annan sak än regleringen av graviditetsavbrott.
• Det som särskilt intresserar mig är frågan hur det biotekniska utsuddandet av den invanda distinktionen mellan det "framvuxna" och det "framställda", det subjektiva och det objektiva, förändrar vår hittillsvarande artetiska självförståelse.
• och påverkar självförståelsen hos en genetisk programmerad person
• Vi kan inte utesluta att kännedomen om en eugenisk programmering av de egna arvsanlagen inskränker den enskildes autonoma gestaltning av sitt liv och underminerar de principiellt symmetriska relationerna mellan fria och jämlika personer.
• Embryoförbrukande forskning och preimplantatorisk diagnostik utlöser starka reaktioner, eftersom de upplevs som exempel på farorna med en förestående liberal eugenik.

tankar ur Habermas "Den mänskliga naturens framtid"