Vår självförståelse som artväsen

På väg mot en liberal eugenik?

Personer och gemenskaper, vilkas tillvaro kan slå fel, ställs inför frågor om vad som är ett icke förfelat liv med hänsyn till de värden som ger riktning åt deras livshistoria eller livsform. Sådana etiska frågor är bundna till perspektivet hos personer som vill veta hur de bör förstå sig själva i sin livskontext och vilka praktiker som för dem är de som helhet bästa. Nationer förhåller sig på olika sätt till tidigare regimers masskriminalitet. Alltefter historisk erfarenhet och kollektiv självförståelse bestämmer de sig för en försoningens och glömskans strategi, eller för en process med straff och bearbetning av det förflutna. Hur en nation förhåller sig till atomenergi är bland annat beroende på hur säkerhet och hälsa värderas i förhållande till ekonomiskt välstånd. I sådana etisk-politiska frågor gäller påståendet ”andra kulturer, andra seder”

Vårt förhållningssätt till det förpersonliga mänskliga livet reser däremot frågor av en helt annan kaliber. De berör inte den ena eller andra skillnaden i mångfalden av kulturella livsformer utan intuitiva självbeskrivningar med hjälp av vilka vi identifierar oss som människor och skiljer oss från andra levande varelser – alltså vår självförståelse som artväsen. Det handlar inte om kulturen, som överallt är olik, utan om den bild som olika kulturer har av ”människan”, som överallt – i sin antropologiska allmänhet – är densamma.

Om jag riktigt bedömer diskussionen om ”utnyttjandet” av embryon för forskningsändamål eller ”skapandet av embryon med förbehåll”, är det en avsky mot något obscent snarare än en moralisk indignation som kommer till uttryck i de affektiva reaktionerna. En svindlande känsla griper oss när vi förlorar den mark under fötterna som vi trodde var säker. Symtomatiskt är obehaget vid anblicken av chimärer som kränker artgränser vilka vi naivt ansett vara ”omöjliga att flytta”. Detta ”nya etiska territorium” som Otfried Höffe med rätta talar om, utgörs av den osäkra artidentiteten. Den iakttagna och den fruktade utvecklingen inom genteknologin angriper den bild vi har av oss själva som den kulturella artvarelsen ”människa” – och som det inte tycks finnas något alternativ till.

Naturligtvis uppträder också dessa bilder i flertal. Till kulturella livsformer hör tolkningsystem som förklarar människans plats i kosmos och bildar en ”tät” antropologisk kontext i vilken den gällande moraliska koden är inbäddad. I pluralistiska samhällen är dessa metafysiska eller religiösa själv- och världstolkningar på goda grunder underordnade de moraliska grundvalarna för den världsåskådningsmässigt neutrala konstitutionella staten och förpliktade till en fredlig samexistens. Under det eftermetafysiska tänkandets betingelser kan en artetisk självförståelse som är inskriven i bestämda traditioner och livsformer inte längre ge några argument som övertrumfar en presumtivt allmängiltig moral. Men denna ”förrang för det rätta framför det goda” får inte skymma att den abstrakta förnuftsmoralen, som svarar mot de mänskliga rättigheterna, själv har sitt fäste i en förutgående, av alla moraliska personer delad artetisk självförståelse. 

Liksom de stora världsreligionerna erbjuder också metafysiska läror och humanistiska traditioner kontexter som ”vår moraliska erfarenhets totala struktur” är inbäddad i. De uttrycker på det ena eller andra sättet en antropologisk självförståelse som passar ihop med en autonom moral. Högkulturernas religiösa världs- och självförståelser konvergerar så att säga i en minimal artetisk självförståelse som understöder en sådan moral. Så länge som den ena harmonierar med den andra är det rättas förrang framför det goda oproblematisk.

I detta perspektiv anmäler sig frågan huruvida tekniseringen av den mänskliga naturen förändrar den artetiska självförståelsen på ett sådant sätt att vi inte längre kan förstå oss själva som etiskt fria och moraliskt jämlika varelser vilka låter sig vägledas av normer och grunder. Först när överraskande alternativ uppträder oförutsett rubbas de elementära bakgrundsantagandenas självklarhet. Irritationer av detta slag utlöses av de scenarier som vandrar från science fiction-litteraturen till vetenskapsjournalistiken. På senare tid har således besynnerliga populärvetenskapliga författare konfronterat oss med människor som förbättrats genom chip-implantat eller utkonkurrerats av mer intelligenta robotar.

För att illustrera den mänskliga organismens tekniskt understödda livsprocesser tecknar nanoteknologerna bilden av människa och maskin som smälter ihop till en produktionsanläggning, underkastad en självstyrd övervakning och förnyelse, fortlöpande reparationer och förbättringar. Enligt denna vision cirkulerar självreplikerande mikrorobotar i den mänskliga kroppen och kombineras med organiskt material för att till exempel bromsa åldringsprocesser eller förbättra storhjärnans kapacitet. Även datatekniker har varit ivriga att bidra till denna genre och beskriver hur framtidens autonoma robotar gör människor av kött och blod till en utgående modell. Dessa överlägsna intelligenser antas ha övervunnit den mänskliga hårdvarans begränsningar. Av den mjukvara som modellerats efter våra hjärnor väntar de sig inte bara odödlighet utan också obegränsad perfektion.

Manipulationen av det alltmer avkodade mänskliga genomets sammansättning och många genforskares förväntan om att snart kunna ta själva evolutionen i sin hand rubbar nämligen den kategoriella distinktionen mellan subjektivt och objektivt, mellan det naturligt framvuxna och det framställda inom områden som hittills varit undandragna vår kontroll. Det handlar om den distinktionen som vi hittills förutsatt som invarianta i våra självbeskrivningar. Detta skulle kunna förändra vår artetiska självförståelse på så sätt att också det moraliska medvetandet berörs – nämligen det naturligt framvuxna betingelser som gör att vi kan förstå oss själva som författare till våra egna liv och som likaberättigade medlemmar av den moraliska gemenskapen. Jag antar att kunskap om det egna genomets programmering kan störa den självklarhet med vilken vi existerar som kroppar och så att säga ”är” våra kroppar, och att det därmed uppstår en egenartad asymmetrisk relation mellan personer.

 

hämtat  ur J. Habermas "Den mänskliga naturens framtid"