De
första uppgifterna om nazisternas förintelseläger började spridas det
minnesvärda året 1942. Det var vaga men ändå samstämmiga uppgifter, och de
beskrev en massaker av så omfattande proportioner, så överdriven grymhet och så
invecklade orsaker att folk tenderade att avfärda dem därför att de helt enkelt
var ofattbara.
Detta
avfärdande förutsågs faktiskt långt i förväg av förövarna själva; många
överlevande, bland andra Simon Wiesenthal, minns att SS-soldaterna roade sig med att
cyniskt varna fångarna: ”Hur detta krig än slutar, har vi i alla fall vunnit
kriget mot er; ingen av er kommer att finnas kvar för att vittna, men även om
någon skulle komma undan, skulle världen inte tro på honom. Det kommer kanske
förekomma misstankar, diskussioner, historisk forskning, men ingen kommer att
vara säker, för vi kommer att förstöra bevisen för er. Och även om något bevis
skulle finnas kvar och någon av er överleva, kommer folk att säga att det som
ni berättar är alltför ohyggligt för att vara trovärdigt: de kommer att säga
att det är den allierade propagandans överdrifter, och de kommer att tro på oss
som kommer att förneka allt, och inte på er. Förintelselägrens historia kommer
att dikteras av oss.”Just denna tanke, att "även om vi berättade om det, skulle vi inte bli trodda", dök underligt upp i de förtvivlade fångarnas nattliga drömmar. Nästan alla överlevande har muntligt eller i minnesanteckningar berättat om en ofta återkommande dröm som de hade under nätterna i fångenskap, med olika detaljer men överensstämmande till sin helhet: de har kommit tillbaka hem, de känner lättnad och berättar inlevelsefullt för någon som står de nära om det lidande de utstått, och de blir inte trodda. Ingen lyssnar ens på dem. I den oftast förekommande (och grymmaste) varianten vänder lyssnaren ryggen till och går tyst därifrån. Det är viktigt att understryka att båda parter, både offren och förtryckarna, var fullt medvetna om att det som hände i lägren var ofattbart och därmed också omöjligt att tro på: och inte bara i lägren, utan också i gettona, bakom östfronten, på polisstationer och i hemmen för mentalt funktionshindrade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar