Alienation

Marx talar om en form av psykisk vanförhet som för honom utgör det grundläggande psykopatiska tillståndet och som det är socialismens mål att besegra: alienationen.

Vad menar så Marx med alienation (främlingskap, fjärmande)? Kärnan i begreppet, som först utvecklades av Hegel, är att världen (naturen, tingen, andra varelser, hon själv) blivit människan främmande. Hon upplever inte sig själv som sina egna handlingars subjekt, som en tänkande, kännande, älskande varelse, utan endast i de ting hon skapat, endast som ett objekt för de yttre tecknen på sin förmåga. Blott då hon utlämnat sig åt det hon skapat är hon samstämd med sig själv.

Arbetaren blir allt fattigare ju mer rikedom han producerar, ju mer hans produktion tilltar i betydelse och omfång. Ur det faktum, att arbetaren förhåller sig till sin arbetsprodukt som till ett främmande objekt kan man dra dessa slutsatser. Med en sådan förutsättning står det nämligen klart, att ju mer arbetaren sliter ut sig, desto mäktigare blir den främmande objektvärld som han själv skapar, och desto mindre blir hans eget. Det är på samma sätt i religionen. Ju mer människan förlitar sig på Gud, desto mindre behåller hon för sin egen räkning. Arbetaren viger sitt liv åt objektet; men därmed tillhör inte livet längre honom, utan objektet. Ju större denna verksamhet är, desto färre föremål kommer alltså att tillhöra arbetaren.

Att arbetaren avyttras åt produkten innebär inte bara att hans arbete blir till ett objekt, en yttre existens, utan också att den existerar utanför honom, oberoende av honom och främmande för honom som en makt som står hindrande i hans väg, att det liv som han vigt åt objektet blir honom fientligt och främmande.

Men arbetaren är inte enbart alienerad från resultatet av sitt arbete; alienationen visar sig inte bara i resultatet, utan redan i produktionsakten, inom själva den producerande verksamheten.  För liksom den mänskliga fantasins, den mänskliga hjärnans och det mänskliga hjärtats självverksamhet i religionen påverkar individen oavhängigt av individen, det vill säga, som en främmande, gudomlig eller djävulsk verksamhet, så är arbetarens verksamhet inte hans självverksamhet.

Marx går längre och tar steget fullt ut, från arbetsalienationen till människans alienation från sig själv, sina medmänniskor, och naturen. Och definierar arbetet i dess ursprungliga, icke-alienerade form som livsaktivitet, det produktiva livet och definierar sedan människosläktets utmärkande drag som fri, medveten verksamhet. Genom arbetsalienation förvrängs människans fria medvetna verksamhet till alienerat arbete med resultatet att livet självt framstår bara som livsmedel.

Så det är inte bara människans alienation från sin arbetsprodukt eller från arbetet själv som intresserar Marx utan också människans alienation från livet, från sig själv, och från sin medmänniska. Han menar, att det alienerade arbetet åstadkommer att människans artväsen – såväl naturen som den andliga förmåga som tillkommer hennes art – blir ett främmande väsen och ett medel för hennes individuella existens. Det alienerar människan från såväl hennes egen kropp som naturen omkring henne och hennes andliga väsen, från hennes mänskliga väsen. En omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan.

När människan står främmande för sig själv, så står henne medmänniskan också främmande för henne. Det som gäller för människans förhållande till sitt arbete, till sin arbetsprodukt och till sig själv, gäller för människans förhållande till andra människor, liksom till deras arbete och objekt för deras arbete. Över huvud innebär satsen, att människan alienerats från sitt artväsen att en människa alienerats från varje annan människa liksom varje annan från henne.

 

Utläst av Eric Fromms ”Bortom illusionens bojor”